TANKAR OM BIANCA MARIA BARMEN

En vänlig ödslighet. Och det är vackert, även vackert hur metoden vårdar resultatet. Hur gips och vax ekar taktilt i brons, lera i gips. Ljuset beskriver skulpturernas yta för mig, avslöjar händernas arbete, ögonens fingertoppar: mjuk men exakt utsaga.

De föremål och figurer Bianca Maria Barmen kallat på i magisk-egyptisk lek (jag visste väl att lek bör lekas så allvarligt stilla) avslöjar vardagen som sakral och vice versa: omsorgen, händerna, utplacerade, stilla föremål i relationernas fält, det tomma, en liten gullig varelse, idén om ett berg, bordet som den lilla världen, bordsskivans värld, tvillinghuvud, lavasten.

Figurer, väsen stadda i en sorts öppet fokuseringsarbete, ett spridningsfokus som utgår från varje liten kropp. Denna förhöjda uppmärksamhet, vars fält jag som iakttagare gärna går in i, tycks utsätta eller ladda mig lika mycket som mitt seende vill utsätta och ladda föremålen.

Jag tänker på besjälade leksaker som fått hemligt självklara platser i en sandlåda, en besvärande liten röst som säger ut deras liv, någon som kanske flyttar dem när det behövs, avgör vilka relationer som kan avsätta eko i en svårhanterlig, fysiskt sett större verklighet.

Min röst, verkar det vara.

Besvärligt och stressande.

Men rösten i huvudet och munnen ges möjlighet att vila nu, för här, bland dessa konstobjekt i vårt vuxna landskap av produktion och sorg, finns ett parallellt, mycket stort lugn – som en annan värld på andra sidan seendets hinna.

Ser inom mig den gipspudrade ateljén. Arbetet att mana fram, hitta, bli överraskad och stilla. Att modellera kroppar därefter, delar av kroppar, huvuden. Som om det skedde efter modell (något eller någon borde ju finnas där, som avbildas): den uppmärksamma relationen, en delad övergivenhet som i djup koncentration formulerar sig. En absurd möjlighet till tröst.

Fick veta att en av dessa figurer, placerad utanför en vårdbyggnad där ålderdomen glider ut ur livet, brukar få mössa vintertid, nya mössor, ofta stickade eller virkade för hand. En god vän, som gradvis förlorat en förälder, tog under förloppet tacksamt emot både tröst och sällskap från denna lilla varelse av metall, och detta återkommande möte minns han som mycket viktigt.

 

/ Leif Holmstrand, författare och konstnär