Mystik och minimalism

Svenska Dagbladet 12 mars 2010 kl 10:42

MÅLERI, SKULPTUR

BIANCA MARIA BARMEN & HÅKAN BENGTSSON: HARE – LINJE SAMT KRISTJÁN GU∂MUNDSSON

Millesgården, Lidingö samt Galleri Andersson/Sandström, Hälsingegatan 43

t o m den 11 april

GÅTFULLA GESTALTER. Renheten hos Bianca Maria Barmens skulpturer och svärtedjupet hos Håkan Bengtssons måleri samsas väl på Millesgården. I Kristján Gu∂mundssons strama estetik undandrar sig föremålen tolkningar.

Bianca Maria Barmens skulpturer och Håkan Bengtssons måleri trivs tillsammans. Till synes oförenliga förlöser de hos varandra någonting ytterst subtilt som kanske annars skulle gå förlorat. På Millesgården möts de på nytt efter att de bland annat visats på Dunkers kulturhus i Helsingborg 2007.

Barmen arbetar huvudsakligen med djurtema i sina små skulpturer. Men även om haren och grodan återkommer här, är det en förenkling att dra paralleller till djurfabler. Hon utgår ofta från samtiden, till exempel ett reportage i en dagstidning. Hennes grundmaterial är lera, men figurerna gjuts i gips eller brons. Anknytningen till det gamla egyptiska formspråket är tydlig. Här finns en strävan efter exakthet och spel med skalor. Skulpturerna placeras på bord eller växer fram från rektangulära basplattor. Figurerna är slutna, hemlighetsfulla.

Den djupaste, mest poetiska effekten framträder längst in i konsthallen. Barmens sittande pojkfigur blickar ut mot hamnen. Händerna vilar mot låren, benen är uppdragna och ryggen rak. Trots att man följer hans blick ser man inte det han ser. Omringad av spelpjäser är han djupt försjunken i sina tankar och samtidigt besynnerligt vaken, som om han skulle resa sig upp när som helst. Den drabbande, meditativa stämningen förstärks av den vita färgen som är så karaktäristisk för Barmens verk och som leder tankarna till renhet och översinnlig fulländning.

Skulpturgruppen inramas av Bengtssons måleri, som oavsett formatet har något monumentalt över sig. I katalogen från Dunkers kulturhus skriver man välfunnet att svärtan hos Bengtsson inte är en yta utan ett bottenlöst djup som öppnar sig för blicken.

I hans monokroma målningar kan det finnas upp emot fyrtio färglager. Det är en arbetsprocess som kräver noggrannhet. Samma precision gäller de linjer som Bengtsson strimlar sina målningar med. Ögat söker förgäves efter mönster och formprinciper. Inför detta myller förundras blicken över linjens oändliga möjligheter.

Vinnaren av årets Carnegiepris är den isländske konstnären Kristján Guðmundsson. På Galleri Andersson/Sandström visas hans tredje separatutställning med ljudabsorberande målningar (perforerade aluminiumboxar med filt inuti) och väldiga grafitstavar uppsatta i grupper på väggarna. Enligt juryn belönas Guðmundsson för sin imponerande konsekvens att under mer än fyrtio år utforska olika material, färg och ljud för att till slut smälta samman idéer till objekt mättade med innehåll.

Att nå fram till verkens mening är dock inte det lättaste för ett otränat öga. Det handlar om en stram estetik där konstteorin är lika avgörande som det visuella uttrycket.

I minimalismens strängaste anda rensar Guðmundsson bort allt som skulle peka mot hans egen person. I utställningsrummet vandrar blicken mellan vitt och grått utan att hitta några personliga referenser. Guðmundsson arbetar med enkla former som ingår i seriesystem eller upprepas enligt en matematisk princip. Allt onödigt har skalats bort. Han utför sina verk med stor precision. Materialen är enkla, oftast hårda som stål och grafit.

Föremålen blir här också självrefererande – de föreställer ingenting utan är endast sig själva. De är opersonliga och som följd av detta även stumma. De undandrar sig tolkningar och påminner stolt om att i det minimalistiska verket är teorin lika mycket konstnärens redskap som färg och pensel.

 

©Joanna Persman