En docka

 

Atsuko tar mig på en slags pilgrimsresa till Kamakura i slutet av oktober. Det är milt väder om än en rökdoft i luften påminner om hösten.

I en förenklad teceremoni ute på en av de många tempelgårdarna snurrar vi våra skålar först åt höger innan vi dricker, sedan när skålarna är tömda, åt vänster för att avsluta ceremonin.

Oron som har fyllt mig de senaste veckorna har långsamt börjat lägga sig och jag rör mig inte lika sömngångaraktigt som jag gjorde de första dagarna i Tokyo.

Här vandrar vi nu bland Kamakuras tempel och helgedomar och det känns som om minnet av något för länge sedan glömt rör vid mig, en samtidighetskänsla fyller mig.

Så småningom hamnar vi nere i stadens centrum och jag stannar till framför en leksaksaffär. En liten figur av tyg och rispapper fäst på en smal bambupinne har fångat min uppmärksamhet. Figuren är ett barn med ett vitt runt leende ansikte. Hjässan är svagt blå av tunn akvarellfärg som flutit ut. Kroppen är en smula vadderad, bestående av rött brokadtyg.

Vi går in affären och jag ber att få titta på figuren. Mannen i affären ler och börjar prata. Atsuko förklarar för mig att han har gjort den själv.

När man håller i barnets fot och försiktigt drar i bambupinnen rör sig den ena armen uppåt och barnets ansikte täcks av en mask den håller i handen. Masken är en vuxen kvinnas ansikte med svart mittbenat hår.

Jag är förtrollad, och trots det relativt höga priset på 2500 yen köper jag den. Atsuko har svårt att förstå varför den blev så nödvändig för mig att ha. Och jag bryr mig heller inte om att förklara det för henne.

Delvis var det väl en barnslig impuls, men den påminner mig om något.

Kanske är det, det där fotot av min mor och mig, där jag är knappt ett år gammal.

Hon håller mig framför en spegel och jag gapar stort mot min spegelbild och ser glad ut. Min mor har ett roat uttryck i ansiktet om än också lite sorgset.

Jag tänker först att i leksaken håller barnet moderns ansikte i sin hand som om det aldrig kan förloras. Men sedan tänker jag att det kanske är tvärtom; att bakom moderns vuxna ansikte i masken, finns hennes verkliga ansikte, det ansikte hon hade långt innan jag blev till. 

Innan skymningen faller har vi hunnit fram till den stora Daibutson, en jättelik sittande Buddha-skulptur i brons som man kan gå in i. Atsuko ber mig att ställa mig framför den för fotografering och jag lyder henne. Sedan tar vi oss tillbaka till pendeltåget. Vi passerar Yokohama på vägen till Tokyo. Och jag spanar ut i mörkret men det går inte att se så mycket. På Tokyo Eki skiljs vi åt och jag går till mitt hotellrum.

Sitter sedan på sängen och låter masken ömsom täcka barnets ansikte ömsom falla ned.

 

© Bianca Maria Kohn Barmen 07.05.2008